Jag vet inte hur många gånger jag försökt mig på denna text. Aldrig blir den bra, aldrig blir den som jag har tänkt mig i huvudet. Kanske för att det är omöjligt, känslan och kärleken jag har inom mig går inte att förklara.
Jag minns i början när jag ljög för mina kompisar var jag var och var orolig för att dom inte skulle gilla dig. Det konstiga är att det är inte dom som ska gilla dig, jag skiter fullständigt i om dom hatar dig sålänge jag har så starka känslor för dig. Deras åsik spelar roll, men deras åsikt ska inte spela någon roll för vilka val jag gör i mitt liv.

Jag minns när vi vandrade och höll varandra i handen. Allting du sa höll jag med om. Det var som du förstog allting jag sa. Jag bara gick där bredvid dig, kände det där pirret i magen och höll med. Eller känslan när du skrev "nu är jag påväg" och jag rusar upp på rummet för att fixa mig. Eller när jag satte klockan och gick upp och sminka mig innan du vakna. Var så rädd, allting var så nytt. Du var den första någonsinn jag visste inte hur jag skulle bete mig. Dagen vi blev tillsammans och jag sprang hem bara för att få ändra från "singel" till "förhållande" på facebook.
Jag var lycklig, samtidigt som jag var fruktansvärt rädd. Rädd att förlora dig. Jag kan fortfarande bli sådär fruktansvärt rädd. Men idag vet jag att allting händer av en andledning. Är vi menade för varandra så är vi. Men är det så att vi måste gå vidare i livet, ja då finns det någonting annat där ute som väntar oss. Men just nu, i detta ögonblick, är vi menade för varandra. Det är såhär det ska vara.