Jag har aldrig saknat att blogga så mycket som jag gör för tillfället. Jag tittar tillbaka och börjar gråta. Vet inte om jag ska vara lycklig för vad jag var med om, eller ledsen för vad jag går igenom. Men en sak vet jag. Jag har aldrig varit så ensam som jag är nu. Jag känner mig så tom, mina dagar flyger förbi, jag ligger efter i skolan, men kan inte koncentrera mig. Mina tankar gör mig galen, jag blir galen på mig själv. Jag vet inte vem jag är längre, allting har blivit fuckt up. Det är mitt fel, ingen annans. Men jag har kommit till den delen i livet då man borde släppa taget och gå vidare. Jag har insett fakta, jag vet vad som borde göras, det gör bara så jälva ont. Jag har aldrig gjort det här förut, allting är så nytt. Jag vet inte hur eller vad jag ska göra. Och med det faktum att jag ska göra det här helt ensam gör mig rädd. Jag saknar det jag hade förut, med allting. Jag saknar att gå i sjuan, åttan och nian. Jag saknar det jag hade med Rasmus, jag saknar mina vänner och hur min vardag såg ut. Men jag vet att allting som händer har en mening. Allting sker av en anledning.

And even if it hurts, I don´t think we're meant to be together right now.